Solen strålar

Solen strålar sitt vita ljus igenom molntäcket som skymmer himlens pärlblå horisont. Det finns ett lugn i vindens mjuka böljande över trädtopparna, men jag kan inte fånga det. Jag sitter på kanten av ett klippblock och tittar ned på grönskan. Jag har tappat tid och rum, men känner oro uti fingerspetsarna som gnager naglarna till skinnet. Ett svagt ljud av kaffebryggaren får mitt nuvarande tillstånd att återta sitt normalläge. Det som är normen för mitt känsloläge är allt som oftast förkortat till oro. Jag uttalar varje ord i medvetandet. Jag tar mig tillbaks till min imaginära glänta i skogen där jag en vacker dag ska finna djupets andetag. Där ska jag finna ändlös tid. Där ska jag finna till freds. Men tills dess återtar jag tanken där den slutade. Jag kan höra ett bi surra i mitt öra, men jag gör ingen ansträngning att vifta bort den. Den vill mig inget illa. Den letar bara efter nektar. Nektar som blir till honung, bärnstensfärgad honung. Världens naturliga sötma som står i kontrast till den artificiella sötman. Jag saknar ingenting men i samma stund vill jag ha allt jag inte har. Det är en stunds tystnad från vindens sus i trädtopparna innan en ny vindby skakar träden och ett vinande eller brusande hörs, eller bådadera. Jag lägger mig ner mot klippans solvarma skrovliga yta medan jag slutet ögonen. Just den här känslan vill jag uppnå. Just precis när jag lägger mig ner och känner mitt hjärta pulsera för allt jag är värd. Allt har varit ämnat för mig.

21.06.2018 kl. 17:41

Varför har jag det såhär

Varför har jag det såhär, jag bara undrar. Det går en hel morgon åt att starta upp livet, från att jag vaknat. Det är frustrerande samtidigt som jag försöker att motarbeta sorgen av att mitt liv går förlorat. Jag intalar mig själv att imorgon blir det bra. Imorgon kommer allt att orda upp sig. Men när morgonen kommer, känns det värre än när jag gick och la mig. Fast jag har inte det minsta anledning att var besviken på mitt liv eftersom jag inte är fattig. Jo, i vissa mått mätta är jag fattig. Jag har inte råd att köpa en bil, jag har inte råd att åka på semester, jag har inte råd att äta på restaurang. Men vad spelar det för roll, frågar jag mig, hade jag verkligen mått bättre. Tveksamt. Det som gör mest ont är den otroliga maktlöshet jag känner till ett självständigt liv. Det är där min sorg är som starkast. När jag får en känsla av hopplöshet över att inte räcka till som människa. Men jag är ju både det som händer inuti min kropp och det som är utanför, det vill säga mina syskon, mina föräldrar är jag. Men hur jag ska komma från denna sinnesstämning till en glad och intet så frustrerad Lars, det är en fråga omöjlig att svara på. Det är jag som är universum likaväl som universum är jag. 

18.06.2018 kl. 22:43

Den som inte finner kärlek

Den som inte finner kärlek han finner ingenting. Man skulle kunna säga att jag bara sitter och tar det lugnt. Men jag har inte någon riktig anledning att sitta ner och ta det lugnt. Det viktiga är inte vad jag gör, det viktiga är att jag bara ska leva. Det är påfrestande att bara vara här. Men jag får fortsätta att kämpa för att behärska mig, för att hålla mig lugn. Bara ta det som det kommer. Det är inte så lätt att framtvinga lugn. Jag vill att tiden ska stå still fast samtidigt vill jag komma ifrån där jag är just nu mer än någonsin. Valen är oändliga samtidigt som det bara finns två saker att välja mellan; Stanna kvar där jag är eller gå någon annanstans och göra något annat från vad jag gör just nu. Det är bara jag som inte kan välja mellan dessa verkligheter. Jag ser precis ut som jag mist mitt livs chans till att vinna miljonbelopp. Det är en märklig känsla av obehag som är som gift i min kropp. Det slog mig när jag stod i duschen hur skönt det vore att aldrig behöva vara rädd för någon. För det är där som min rädsla grundas i, mötet med andra människor. Därför vill jag att tiden ska stå stilla så att jag slipper träffa andra. Men det säger sig självt att det här inte är hållbart, så desperat försöker jag ändra mitt tankesätt till ett mer humant, mindre destruktivt sätt att se på tillvaron och mötet med andra människor.

16.06.2018 kl. 15:41

Konturen av kullarna

Konturen av kullarna är inte raka, ett träds konturer är inte raka, molns konturer är inte raka. Naturen är inte särskillt rak. Ser på det sättet som vinden tar tag i gräset på marken, hur trädens löv vibrerar i vinden, stammarnas vaggande och vågornas brusande. En virvel i vattnet i en porlande bäck i skogsgläntan. Allting rör sig. Varje träd, varje ogräs finns till just på de platser de klarar av att leva. Frön spirar sig upp genom jorden utan förklaring, pollen flyger med vinden. Sand på sandstränderna likt guld i solskenet. Ett segelskepp av trä i horisonten med alla sina segel fyllda av vinden. 

 

12.06.2018 kl. 22:08

Om jag kan se mig själv

Om jag kan se mig själv, om bara för en kort stund, som ett moln som aldrig gör misstag. För moln gör aldrig misstag. Men det är inte vad jag har lärt mig, att leva som ett moln och att leva efter intuition. Problemet är att människor är väldigt skeptiska till intuitiva val, trots att alla egentligen går efter magkänsla. För i slutändan handlar det bara om att kasta mynt, krona eller klave. Frihet är inte att kunna välja vad man vill, valfrihet är inte frihet. Jag kan oroa mig för mycket på om jag gjort rätt och om jag har lagt ner tillräckligt mycket tid på att fatta ett beslut. Jag inser att jag aldrig kan tänka tillräckligt länge på ett beslut. Om jag bara tittar på vad som händer runt omkring och sen ser vad jag gör utifrån vad som händer. Det låter för enkelt för att ens försöka. Jag vet inte vad jag vill ha av livet, eftersom jag förmodligen redan har det. Det här, ”jag vet inte” är själva essensen av livet, och är samma sak som ”jag älskar”, samma sak som ”jag är ödmjuk”, ”jag släpper taget” och ”jag försöker inte kontrollera eller forcera”.

10.06.2018 kl. 16:25

Jag vill skriva men finner inte orden

Jag vill skriva men finner inte orden eller modet. Jag är instängd i mig själv. Jag har skrivit ganska mycket men otroligt osammanhängande.  Livet sig själv är inte meningen att finna en lösning på, utan livet sig själv är meningen att uppleva. Från tomheten, från ensamheten kommer känslan av maktlöshet, men samtidigt från ingenting kommer livet att brista som en blomma som blommar ut. När jag ska tvinga fram beslut, efter beslut, efter beslut, tar det enormt mycket energi.  En liten myra som bär på ett barrstrå från en tall. Det är inte svårt att dra sig till minnes vad den lilla myran symboliserar. Strävan, hårt arbete och slit. Jag saknar det, jag har aldrig kämpat, aldrig varit dedikerad i att arbeta hårt för att nå någonting. Men ändå sliter jag mitt hår, våndas för varje dag jag ska ta mig an. Som att jag satt upp hinder för mig själv, omöjliga att förstå mig på. Det är vackert väder och badvänligt vatten. Jag försöker blicka ut över horisonten, försöker få kraft ifrån oändligheten bortom molnen. Molnen hopar sig med alla dess partiklar av vatten. Likt pixlar i ett fotografi. 

08.06.2018 kl. 19:00

BREV TILL FELICE - Franz Kafka

Jag är ju ingenting, absolut ingenting. Skulle jag vara dig ”överlägsen i allt”? En viss förmåga att förstå och leva mig in i människor har jag kanske, men jag tror inte att jag någonsin träffat en människa som i längden klarar av vardagslivet och det mänskliga umgänget (och vad mer handlar det egentligen om?) sämre än jag. Jag har inget minne, varken för sådant jag lärt mig eller sådant jag läst, varken för sådant jag upplevt eller sådant jag hört, varken för människor eller händelser, det känns som om jag aldrig upplevt någonting, som om jag aldrig lärt mig någonting, jag kan faktiskt mindre än en liten skolpojke om de flesta saker, och om jag kan något, så är mina kunskaper så ytliga att jag stupar på första bästa följdfråga. Jag kan inte tänka, i mitt tänkande stöter jag ständigt på patrull, jag kan möjligen fånga ett och annat i flykten, men jag är oförmögen till allt sammanhängande och systematiskt tänkande. Inte heller berätta kan jag egentligen, nej, knappt ens tala; när jag ska berätta något har jag vanligtvis samma känsla som små barn förmodligen har när de tar sina första stapplande steg, inte därför att de själva har behov av att lära sig gå, utan därför att de vuxna, som själva är så duktiga på att gå, förväntar sig detta av dem. Och en sådan människa skulle Du alltså inte känna Dig jämbördig med, Felice, Du som är så glad och livlig, trygg och stark?

02.06.2018 kl. 21:56