Som spindelväven

Som spindelväven om kvällen besatt med dagg är livets oändlighet fångad. Som en väg utan slut och vartill den leder är verklighetens dystopi. Vinden tycks ha stannat, ett tåg mullrar förbi och rälsen visslar långt bort i fjärran. Nerver, skälver så nervöst när det finns inget att vara nervös inför. Minnen myllrar likt myror i en myrstack i mitt sinne. Moln av tankar svävar likt spunnet socker. Du min fågel sjunger när det ännu är ljust. Saven i trädet stiger ända upp till dig, du blommar av toner på den högsta grenen. Du fyller en rymd med rolöshet omkring dig. Långt bort och utanför din synvidd står solnedgången med sitt avsked. Morgondagen är i dag och nyss är nu och allt som finns är här. Hem i hemlöshet, ansvar i ansvarslöshet. I dig lever mitt förflutna, i dig lever mitt nu och i dig lever min framtid. Stillheten är på väg när den är ett uppbrott i sig själv som denna kväll. I ditt bo, vilar lugn tills dina äggskal brister av fågelkvitter. Därför sjunger du för mig fågel, därför känns det råa livet frisk. Locktoner och hunger som kan tillfredsställas blott när i näbben du har fångat insekten av ingenting som i varje ögonblick försvinner i den stilla solnedgången. 

Publicerad 23.05.2018 kl. 21:51

Hela idéen

Hela idéen med att blogga var från början grundat från den här bilden med en bil och en cykel som jag också tatuerat på min vänstra vad. Och att grön färg gör att man tillfrisknar snabbare. Nu, ett par år senare har jag lagt ner den tanken eftersom jag varken mår bättre eller sämre genom att skriva och sträva efter psykisk hälsa. Jag har inte blivit psykiskt stark även att jag cyklat, ätit ekologisk mat och tillbringat mycket tid i skogen. Ensamheten har ändå ätit upp mig förr eller senare. Men förhoppningsvis har jag lärt mig en sak, förhoppningsvis har jag väckt en tanke, en tanke om vilken roll naturen har i våra liv. Men lika mycket som detta har fått mig att sträva efter en lyckligare tillvaro, lika mycket har jag snott in mig i destruktiva tankar. Jag kommer att fortsätta att skriva, fortsätta att sträva, tills den dag jag inte kan skriva mer. Jag vill fortfarande bli lycklig, jag vill fortfarande hitta ett lugn, jag vill fortfarande hitta den perfekta platsen. Det är som att leta efter en plats att slå upp sitt tält på. Den platsen finns, men lika mycket som den finns så kommer man fortfarande att komma tillbaka till en stad som har slumområden, nedskräpning och avgaser. När jag har insett att jag bär med mig den perfekta platsen jag letar efter, så kommer den perfekta platsen alltid finnas där jag är. 

Publicerad 22.05.2018 kl. 20:05

Jag har i många herrans år försökt slippa vara med mig själv

Det är hopplös situation att känna sig ensammast i världen och inte ha modet att vara social. Det är som dom sa att det är en posttraumatisk stressyndrom. Jag hoppas djupt inom mig att dom ska försvinna bort, som när barn blundar och tror att ingen ser en. Jag tänder en pipa, jag försöker hitta ett lugn i parken jag sitter i. Men jag lyckas väll inte fullt ut. Stressen inom mig är fortfarande kvar. Jag måste fortsätta kämpa för att hålla mig lugn och närvarande i nuet. Så ska det inte behöva vara. Känslan är den samma som att vara hemma. Skillnaden är att jag just nu får frisk luft och är bland människor. Nästa dag ser precis ut som den föregående, känslomässigt instabil. Jag tänker på den gången som jag var i Spanien med Martin, jag hade tydligt talat om att börjar jag bete mig barnsligt ska Martin vara hård och inte acceptera mitt beteende. Det handlar om att jag återigen blir motvalls, trött och grinig. Men hjälpte det att jag blev tillsagd på skarpen? Nej.

Publicerad 21.05.2018 kl. 09:10

Min kropp säger ifrån

Min kropp säger ifrån genom att ge mig signaler i form av ont i ena knät och ont i ryggen. Min hörsel är dålig, tinnitus i vänster öra. Det känns som att min kropp gör livet så fruktansvärt att leva ibland. Tröttheten ligger som en blöt filt i vardagen. Men jag vill ändra på det och vill det i allt för rask takt. När jag väl fått på mig springskorna springer jag tills mina knän värker. När jag tränar så gör jag det tills min rygg får mig att vilja skrika av smärta. Så jag får skylla mig själv. Detta får mig att analysera min träning såpass att jag blir tokig. Försöker att göra ett träningsschema som inte ska överbelasta min kropp. Vila är viktigt. Men det finns en gräns för hur mycket jag kan planera. Tillslut tappar jag lusten att överhuvudtaget röra på mig eftersom jag känner på mig att jag kommer att få ont efteråt. Då börjar jag kalla mig själv lat och omotiverad. Det är mer än en vecka sedan jag var ute och sprang nu, mitt knä gör fortfarande ont. Har inte ägnar mig åt rehablitering, istället har jag simmat, det sägs vara skonsamt.

Publicerad 19.05.2018 kl. 11:33

Allt känns bra nu

Allt känns bra nu. Tänk om allt kan bli bra. David Urwitz spelar i bakgrunden. Jag skulle bli lycklig, det var vad jag sa. Min blick dras till Facebook, det är då självaste att bilder väcker så mycket känslor. Det ska alltid finnas en tvist där jag smälter in i normen, men samtidigt är det som jag är ett motigt barn som helt plötsligt får för mig att vara helt emot allt och alla. Allt är fel då, jag hittar fel överallt. Jag har en hel arsenal av bilder på min profil i facebook. Det är som att varannan bild stämmer inte överens med den föregående. Det är inte bra att fastna för mycket i facebooks profilbilder. Det är hopplöst fall av en evighetskarusell som bara går nedåt. Hopplöst. Jag har en tanke, jag skriver ner den, hade jag som plan för ett tag sen, så att det ser ut som att man alltid har något viktigt att göra. Det har fungerat ibland men alltsom oftast har jag inte någon energi till detta projekt. Det sitter en liten figur vid min högra sida som tittar snett på mig med en liten förvånad min, jag märkte det precis nu. Nu vet jag att denna ska bli min nya tatuering, om det nu blir någon. Tatueringen ska sitta på höger skuldra, fast nä, inga fler tatueringar, det blir för plottrigt. Fuktisar mot muntorrhet. Går också bra att äta äpple.

Publicerad 18.05.2018 kl. 16:26

Jag vill fly

Jag vill fly från där jag är till något annat, för min inre oro tar överhand. För min egna skull ska jag inte tillbaks, till ett mörker utan slut. Jag sätter mig ner på en stol i trädgården och hoppas att min likgiltighet till sinnets mörker ska försvinna av bortträngningens makt. Allt det vackra ska blomma, alla livets frukter ska mogna. Få saker är så enerverande som att tappa musten. Finna sig själv hopplös. Tappa tilliten till sin egna förmåga. Imorgon kanske det blir bättre. Imorgon kanske jag vaknar utan ångest. Men det är många timmar kvar innan solen går ner och jag kan försvinna in i sömnens befrielse. En skalbagge pilar över gruset, dess hårda skal är grönguld skimrande i solens starka strålar. Trädens ljusgröna vårlöv, darrar i en stilla försommarbris. En sädesärla promenerar på trädgårdsstaketet, jag vill vara den, just den. Den verkar inte irra omkring av oro utan promenerar med sina speciella tippande steg och stannar ibland vippandes på sina stjärtfjädrar. Det kryper inom mig av rastlöshet. Som en sjukdom. Jag blir plötsligt mycket trött. Jag ser mitt liv utifrån genom att skriva om det. Men jag vill inte leva mitt liv utifrån. Jag vill leva det inifrån, från hjärtat. Försöker förstå varför jag inte kan släppa taget och slappna av med vetskap om att allt lär ordna upp sig.

Publicerad 17.05.2018 kl. 13:03

Grön Cyklist

 

Publicerad 21.04.2018 kl. 18:30